Ingen har väll missat att melodifestivalen är igång. Det är allt mycket stå hej runt festivalen, vilket jag tycker mycket om. Såg en mycket rolig artikel i aftonbladet om det här med melodifestivalen. Som jag bara måste skriva lite om. Det pratar alltid om att man skall vara ledigt dom och dom veckor på sommaren. Alla tar nästa för givet om att få just sin vecka under sommaren och sen skall det klagas om att det var regningt eller för kallt. 

Men de senaste åren har en alldeles ny typ av ledighet nästlat sig in i kalendern.
Jag pratar om schlagerledigheten.

För så här ligger det till: det är vanskligt att missa en helg. Sumpar man en sändning så går man miste om den härliga känslan av att klockan är 20.00 och vinjettmusiken drar i gång och godiset är på plats i skålen och man är fortfarande minst en halvtimme ifrån akut illamående efter en allvarlig skumgodisöverdos. Känslor som är nästan omöjliga att återskapa med hjälp av SVT Play en knastertråkig söndagseftermiddag.

Dessutom är det en på gränsen till orimlig arbetsbörda att catcha upp med alla sociala medier, Markus Larsson-chatt och Tobbe Ek-blogg i efterhand.

Så man är helt enkelt tvungen att rensa lördagskvällarna. Och det är väl okej, så länge det handlar om en eller två, eventuellt tre helger som drabbas. Men här pratar vi alltså SEX lördagar som ska eka tomma i kalendern.
För vissa går det smärtfritt. Man har helt enkelt en bekantskapskrets som också tagit schlagerledigt. Eventuellt har man lyckligtvis blivit med bekanta som är förstående och stöttande.

Sedan finns de som inte fattar alls.
De som envisas med att bjuda in till bröllop och födelsedagsfester.
Okänsliga jävlar som verkar ha alla möjliga olika orsaker till att boka upp sina vänner trots att schlagerfrid borde råda i landet.

Alternativt, med risk för att aldrig mer bli bjuden på varken bröllop eller födelsedagsfester, tar du fasta på det allvar som situationen kräver och trumfar med ett ärligt:

”Jag har Melodifestival­ledigt just nu.”